Laddat var det här

fredag 16 november 2018 23:28

En sak är att hitta till ratten på bilen och konstatera att alla fyra hjulen sitter kvar. Men det finns en del under motorhuven också, och de grejorna är okända för många, tills de står där och vill hjälpa till, men inte kan. Lidingösidans krönikör Inger Grimlund kunde inte hitta batteriet på sin bil, ja hon kunde inte ens få upp locket på motorhuven. Men, hon kunde fixa någon som kunde. Och därför kunde den som hon ville hjälpa få den hjälp hon inte kunde fixa själv.

Solen hade glatt oss några minuter – än fanns det hopp om bättre väder. Flera tunga, dimmiga, regniga dagar och nätter hade gjort mig lätt deprimerad, min skrivlust lyste med sin frånvaro. Jag satt vid datorn och stirrade på ”skrivbordet”, fullt av bilder huller om buller – då ringer telefonen och jag hör en vädjande röst som ber om hjälp.

- Inger, kan du hjälpa mig – batteriet är urladdat på min bil som står här utanför på Pyrolavägen. Kan du komma med din Mini Cooper – jag har startkablar och allt som behövs och jag vet hur man gör. När kan du komma?

Min goda vän Kidde har en stor vit Volvo som är henne mycket kär. Under alla åren har hon pysslat om sin ”Johan” utan vilken livet vore trist. Johan följer med till landet och står där tjänstvilligt utanför dörren till sommarvistet, alltid redo att följa som härskarinnas minsta vink.

Sedan någon månad är vinteradressen Pyrolavägen på Lidingö. Det lugn som Johan är van vid har bytts ut mot ett kyligt, trist garage och en vältrafikerad väg. Det var på den han stod nu – den käre Johan. Regnvåt, kall och med släckta lyktor.

Visst vill jag hjälpa, men ämnet var för mig helt främmande. Jag försökte hitta någon i min bekantskapskrets som kunde hjälpa till, men ingen var nåbar. Klockan var vid pass halv fyra, skolbarnen trafikerade vägar och trottoarer, det gällde att köra försiktigt i det tilltagande mörkret. När jag kom fram fick jag köra min bil så bilarna stod ”nos mot nos”. Kidde var redo med kablar och ficklampa. Nu gällde det att få till en kommunikation mellan batterierna för laddning.

Men, hur i alla mina dagar öppnar man motorhuven på en Mini? Fram med bruksanvisningen! Men säg den bruksanvisning som man förstår sig på!

Det gällde att först hitta spaken under ratten ”någonstans” för att sedan kunna hitta haken under motorhuven. I det matta skenet från gatlyktan var det också mycket svårt att tyda teckningarna i bruksanvisningen.

-Jaha, vad gör vi nu? Vem kan hjälpa oss att få upp motorhuven?

Då kom jag på - min bilverkstad i Stockby! Där finns Bilia Group, dom kan Mini.

Sagt och gjort – in i Minin och iväg till Stockby – men hur förklara vår belägenhet? Jag gjorde så gott jag kunde – snälla hjälp! Hur får man upp motorhuven. Jessika i receptionen följde med oss ut till Minin. Jaha, där var spaken dold i panelen till vänster om ratten. Så drar man den mot sig. Så över till motorhuven där man ska få in handen i glipan för att pilla upp ett lås – det sitter hårt åt!

- Jag ska hämta Thomas, säger Jessika uppgivet och efter några minuter kommer Thomas – en kille jag känner igen från tidigare konsultation.

- Hur vad det här då, hälsar Thomas med ett leende och jag förklarar… Han får upp motorhuven och det är ingen vacker syn. Fullt med höstens blad och skräp – men var finns batteriet? Ingen som vet? Problemen hopar sig, hur ska Kidde kunna fixa det här med att ladda sin bil från min.

Thomas frågar var gamle Johan står – Pyrolavägen! Jaha, där har jag bott en gång i tiden.

- Så, om ni kör före så följer jag efter i min bil, jag tar med mig en laddare också så löser vi problemet! Och så blev det. Volvo-Johan blinkade glatt och jag frågade – hur kan vi ersätta dig för den hjälp du gett?

- Det behövs inte, jag vill bara visa dig att jag inte är så sur som du tyckte när du en gång lämnade in din Mini till service. Då sa du till en förvånad Jessika: ”Vilken sur kille ni har här på verkstan”.

Kunde det verkligen vara sant – hade jag uttryckt mig på det viset – det var nog så att det var jag som var sur – den gången.

Jag ber om ursäkt, Thomas Sjöblom. Nu vet jag bättre - du är toppen!

Text: Inger Grimlund

Dela Laddat var det här