Bäst att komma en kvart i

onsdag 19 december 2018 22:40

Inger Grimlund, som varit Lidingösidans matkrönikör under åren, har i sina kåserier dock gjort en hel del utvikningar från maten. Men nu, sedan hon besökt en omtalad restaurang i Brevik och där funnit att det inte serverades julmat, har hon kommit ihåg en massa minnen av just julmat "från förr", med både ättiksströmming och pressylta. Som avslutning serveras en skomakarlåda. Men när man äter den ska man inte ha "tji pliggar i lästen", för då blir det svårt... (För den som inte klykar: "Tji pliggar i lästen" betyder "inga tänder kvar").

Det var söndag eftermiddag – alla har fullt upp och mycket att stå i så här tredje söndagen före jul. Det är bara jag som är totalt sysslolös och längtar efter sällskap. Hur gör man då?

Jag ringer min dotter – jag ringer min son. ”Vad gör ni i kväll?” Ingen som vet – ”kanske har ni tid att äta middag med mig på krogen?”

Efter en viss tveksamhet tackar Lena med make ja till mitt förslag.
– OK! Bäst att beställa bord. På restaurang Quarti – skulle det passa? Klockan 18? Grimlund var namnet..

Det kommer ett snabbt svar på mailen – ”Hej Inger - Ni är fantastiskt välkomna, vilken tid vill ni komma?” Bästa hälsningar Daniel Watzer, restaurangchef.

Under tiden har min son Bo och hans AnnaCarin också fixat till livet så det kan följa med – ett nytt mail och svaret kommer. ”Vi kan absolut ordna plats för fem personer men kl:18 har vi två andra sällskap som kommer. Kan ni tänka er kl 18:30 så det inte blir krock och väntetider på maten så att vi kan erbjuda er den service vi vill göra?

Visst – vi kunde tänka oss att i given tid traska ut i årets första snö och känna fukten av snöflingor som smälter på huden i ansikte och händer. Riktigt skönt och så underbart vackert med det vita i mörkret. Slingor av glitter och ljus brer ut sig på balkonger och runt hus och gårdar – men inte här på Stenkilsvägen. Här finns inget extra som tomtenissar eller lysande renar. En diskret entré och väl inne ett hav av livsnjutande middagsgäster.

Här är som om inte julen var i antågande, varken som utsmyckning eller synlig på veckans meny. Det kändes faktiskt riktigt skönt. Hur många julbord som redan avverkats i början av december kan man inte räkna till. Hur har de tänkt här, egentligen? Antingen har de helt enkelt inte hunnit med att ta fram julpyntet eller också är det men viss klok avhållsamhet man undvikit alltför stort slöseri med elen. Själv tycker jag det känns bra att inte ösa på för mycket och minns min barndoms jular med levande ljus i granen och adventsstaken – det fick räcka så. . När ljusslingorna intog vår miljö tyckte man det såg vulgärt ut – en trend från Amerika.

På menyn finns inte heller några rätter som minner julbord – här erbjuds godsaker av en annan dignitet. Vad sägs om Skagenröra på mörkt hembakat sirapsbröd (ja det skulle i så fall vara sirapen då), Chèvre Chaud med honung, rostade pinjenötter och rödbetor, Carpaccio på kalv med tryffelmajonnäs, palsternackschips, rödlök och syrad gurka – det var förrätter det…

En klassisk Bouillabaisse med lax, sej, räkor och blåmusslor frestade Lena medan AnnaCarin mumsade en asiatisk biffsallad, Bosse valde biff med pommes och Kurre och jag tog ”Veckans helgmiddag” – Skomakarlåda för 175 kr.

Det var många matroade gäster som sökt sig hit för att uppleva en riktigt god söndagsmiddag. Fullt hus, hög ljudnivå – sånt får man räkna med, likaså att vänta på maten… Vad gör man då under tiden, klockan blev ca 19.30 innan förrätterna dök upp på bordet. Lång väntetid, ja, vi var ju förvarnade, så det så. Men vad roar man sig med under tiden. Pratar julmat naturligtvis!

Minns barndomens favoriter som äkta ättiksströmming med två ”flundror” på varandra och härligt söt ättikslag med finstrimlad rödlök eller den goda ansjovisen som köptes i storförpackning och räckte till det mesta. Mina minnen från tiden som bondmora på Gotland var en riktig pressylta med späck från grishuvud och kokt kalvlägg som varvades och kryddades med kryddpepparkorn och ingefära. Allt varvades i en våt handduk som sedan fick koka i grisspadet för att sedan ligga i en skål med en tallrik och press över.

AnnaCarin öskade sig Frövipölsa (okänd av oss andra), Kurre ville ha en Janssons Frestelse medan Bosse hade Lapskojs i tankarna. Vi fick lära oss att det var ett hopkok av kokt fläsk eller oxbringa samt råskalad potatis, lök och kryddor som sedan fick koka i buljong. När potatisen var färdigkokt lyfter man bort kryddorna och slår med en ballongvisp allt till en luftig puré. Minnen av den rimmade och kokta kalvtungan gav också ilningar av välbehag för några av oss.

En burk torskrom var gängse på 40-talet – till vilket pris skulle den säljas i dag? Då var det vardagsmat. Jag skulle gärna velat berätta för gänget om Värmlandskorven också men då kom vår mat till bordet. Så roade vi oss med att sätta poäng på våra rätter. Mitt bästa val var getostmackan Chèvre Chaud som fick en 4 av fem möjliga. En annan 4:a belönades Bosses Carpaccio med, medan resten av rätterna fick välförtjänta 3:or.

Bra jobbat, säger vi alla och höjer en skål för killarna på Quarti. Jag hade bara en fråga som jag inte hann få svar på – Skomakarlåda – varifrån kommer det namnet?

Dagen därpå ringde jag Björn Halling – min favoritkock sedan många, många år. En skomakarlåda ska innehålla en oval tunn biff på en botten av potatismos. Biffen är skosulan och små stavar av gräslök är pliggar som håller ihop det hela. Som man kan förstå är ju en skosula lite seg! Så var den här också och fick följa med mig hem i en ”doggybag”. Så nu blir det Skomakarlåda i morgon också.

Tack för en trevlig kväll och en riktigt God Jul önskar
Inger Grimlund

Dela Bäst att komma en kvart i