Debatt: Öppet brev till ledamöterna i Lidingös kommunstyrelse

onsdag 23 maj 2018 11:32

Flyktingmottagandet på Lidingö har, under tidigare perioder, i stort sett varit bra. Men efter beslutet i oktober 2017 att säga upp de nyinflyttade efter de två etableringsåren, har allt förändrats. Vill lidingöborna verkligen visa denna avvisande attityd gentemot de nyinflyttade? Vill vi leva i en kommun där i stort sett ingen av alla de flyktingar som kommit till Sverige de senaste åren, och som fått uppehållstillstånd, har möjlighet att bo? Det frågar Kerstin Billinger, Jan-Erik Billinger, Rune Forsbeck och Calle Svensson.

Kommunstyrelsen måste ompröva beslutet att avhysa nyanlända kommuninvånare redan efter två år!

Vi som skriver detta är några av de många som deltar i olika ideella mötesplatser för nyanlända i Lidingö. Under våren har vi märkt att motivationen att delta i bl.a. språkkaféer har minskat hos de nyanlända.

Bekymmer och ångest inför hotet om att inom kort stå utan bostad överskuggar allt annat i deras dagliga tillvaro. De flesta blir snabbt smärtsamt medvetna om att det på öppna marknaden är i stort sett omöjligt att godtas som hyresgäst eller låntagare om man inte har fast jobb.

Kommunens åtgärd i samband med uppsägningarna är att ordna kurser på olika språk i konsten att söka bostad. Det är ett cyniskt sätt att möta de uppsagdas oro och ångest.

De flyktingar som berörs har alla beviljats uppehållstillstånd och har alltså skyddsbehov. De har fått placering på Lidingö i enlighet med den s.k. anvisningslag som riksdagen tog beslut om 2016 med syfte att påskynda etableringen i arbetslivet och integrationen i samhället.

Flyktingmottagandet har, under tidigare perioder, i stort sett varit bra i Lidingö. Kommunstyrelsens majoritet har nu gjort en dramatisk kursändring som vi menar måste uppmärksammas mer än vad som hittills gjorts:
I en intervju i Lidingösidan.se den 3/3-18 ger Bjarni Gudmunsson, enhetschef på teknik- och fastighetsförvaltningen följande fakta: ”I början av 2018 var planerna att staden skulle säga upp 89 kontrakt under året, men siffran har sjunkit till 75. Det rör sig om 86 vuxna personer. I gruppen ingår 17 barnfamiljer med cirka 40 barn”.

Vi undrar, vill lidingöborna verkligen visa denna avvisande attityd gentemot de nyinflyttade? Vill vi leva i en kommun där i stort sett ingen av alla de flyktingar som kommit till Sverige de senaste åren, och som fått uppehållstillstånd, har möjlighet att bo (utom under de två etableringsåren, då kommunen får statliga bidrag)? Stockholm är segregerat och Lidingö bidrar till problemet bl.a. genom det beslut majoriteten i kommunstyrelsen tog i oktober 2017.

Vi vill kommentera några av de argument som kommunstyrelsens majoritet förde fram som motivering för beslutet om kollektiv uppsägning:
Först bostadssituationen på Lidingö, som förvisso är knepig, vilket den är också på andra håll. Har kommunledningen övervägt att utöka antalet tillgängliga etableringsbostäder för de nyanlända? Bland de förordningar som regeringen antog i anslutning till lagen om bosättning 2016 fanns möjligheter till förhandlingar och även till ekonomiskt stöd för att klara av den situation som anvisningarna om bosättning kan skapa, men vi vet inte om kommunen sökt sådana lösningar. Kanske är det inte brist på medel som är problemet – kommunen hade ju ett överskott förra året på 146 miljoner. För ett par år sedan hade kommunen för avsikt att bygga enkla, billiga bostäder – vad hände med det?

Kommunstyrelsens ordförande har gett ett mer idémässigt präglat argument för beslutet: – likabehandlingsprincipen ska gälla, alla lidingöbor ska behandlas lika, ha samma rättigheter och skyldigheter.

Men vi står inte på samma startlinje! En nyinflyttad som flytt från kriget i Syrien har inte samma förutsättningar som de flesta av oss andra lidingöbor, åtminstone inte ännu. Skälet är inte bara vad de bär med sig av traumatiska upplevelser, utan också av mer uppenbara skäl – det tar tid att lära språket, få barnen att landa i förskola/skola, knäcka de sociala och kulturella koderna och att skaffa ett jobb! Likabehandlingsprincipen riskerar att bli både inhuman och kontraproduktiv – t.o.m. skrämmande – om inte våra olika förutsättningar vägs in. Ett gott samhälle verkar för att ge sina medborgare så likvärdiga förutsättningar som möjligt.

Vi uppmanar kommunstyrelsen att istället låta främjandet av integration och mänskliga rättigheter vara de vägledande principerna. Beslutet om uppsägningar får olyckliga konsekvenser vad gäller integrationen och slår särskilt hårt mot barnfamiljerna. Barnen rycks på nytt upp från förskola/skola och kompisar och de ser och anar föräldrarnas oro och ångest. Vuxnas oro för boendet påverkar studierna, fokus flyttas redan efter första året från studier till bostadssökande och tröstlöshet. Detta är en situation som vi varken vill eller kan acceptera. Vi är övertygade om att majoriteten av Lidingös befolkning vill leva i en kommun som präglas av humanitet, långsiktighet, trygghet och gemenskap.

Därför uppmanar vi kommunstyrelsen att skyndsamt ompröva sitt olyckliga beslut och söka kreativa lösningar, inte minst vad gäller barnfamiljerna. De investeringar i integrering som redan gjorts med allmänna medel får inte förslösas genom ett kortsiktigt och otillräckligt analyserat beslut!

Vi vill ställa följande frågor till er i kommunstyrelsen:
1. Har kommunen använt sig av de möjligheter som erbjuds i regeringens förordningar i anslutning till anvisningslagen? Har en barnkonsekvensanalys av oktoberbeslutet gjorts och vad säger den?
2. Hur ser handlingsplanen inför etableringstidens avslutning ut?
3. Är kommunen beredd att bygga enkla, billiga bostäder?
4. Har kommunstyrelsen diskuterat åtgärder för att undvika att Lidingö, i ännu högre grad än i dag, blir ett segregerat område?

Med vänliga hälsningar
Kerstin Billinger, aktiv i Vänverksamheten
Jan-Erik Billinger, aktiv i Vänverksamheten
Rune Forsbeck, verksam i Ansgarskyrkans Diakoniråd
Calle Svensson, verksam i Ansgarskyrkans Internationella Kommitté

Dela Debatt: Öppet brev till ledamöterna i Lidingös kommunstyrelse

Kommentarer