fredag 22 maj 2015 00:29
För en månad sedan skrev Lidingösidan om att sex elever i åk 9 i Källängens skola skulle åka till Polen för att under fem intensiva studiedagar besöka några av de platser där Nazityskland systematiserade folkmordet på judar, homosexuella och romer. En av eleverna, Henrietta Berner, har skrivit en artikel om sina intryck från resan. Artikeln knyter även an till den politiska situationen i dagens Europa.
Länk till Lidingösidans artikel 24 april.
Jag har tillsammans med 35 andra ungdomar från olika skolor i Stockholmsområdet rest med Svenska Kommittén Mot Antisemitism (SKMA) till Krakow i Polen som en del av en utbildning om förintelsen. Vi har besökt ghettoområdet i Krakow, Auschwitz 1 koncentrationslägret, Auschwitz 2 Birkenau dödslägret och en SS-skola i Rabka.
Nu är jag hemma på Lidingö igen. Det är svårt att skriva det här, det var så hemskt att besöka dessa platser i Polen. Vi hörde historier om hur fångarna gasades, svältes eller torterades till döds. Hur de skildes från sina familjemedlemmar och fick hela sin identitet ersatt av ett nummer på underarmen. Vi fick höra siffror som att det enbart i Auschwitz 1 dödades 1,1 miljoner judar under en tidsperiod på fem år. Att gå omkring på den mark där så många människor dött på grund av sin etniska tillhörighet, religion, sexualitet eller härkomst är något alldeles fruktansvärt. Judar, romer, Jehovas vittnen, s.k. asociala, polacker och politiska motståndare. Allra mest är det helt ofattbart. Kanske ännu mer när jag, några dagar senare, sitter hemma på Lidingö och det är vår i luften och fåglarna kvittrar. Det mördades ungefär tio miljoner människor under förintelsen. Om något är ondska är det Auschwitz, skrev jag i min dagbok en kväll på hotellet i Krakow.
Det är lätt att tänka att förintelsen och andra världskriget är så långt borta, inträffade för så länge sen. Vi bor i Sverige på 2000-talet och förintelsen ägde faktiskt inte rum för så länge sedan, det skedde inte långt borta. Det är lätt att tänka på förintelsen som en enskild isolerad företeelse utan att relatera den till dagens samhälle. Det har den här resan och SKMA fått mig att inse.
Tusentals skor ligger fortfarande kvar i Auschwitz, likadana som när de togs från sina ägare för drygt 70 år sedan. Barnens kläder finns fortfarande kvar, de som de fick ta av sig innan de dödades. Gaskamrarna luktar unket. Anhöriga och andra besökande människor gråter fortfarande förtvivlat vid åsynen av lägren. Och ändå verkar vi inte ha lärt oss. Detta slog mig när vi besökte Polen.
På marknaden i Krakow såldes rasistiska jude-karikatyrer. Med hjälp av vår kunniga guide kunde vi översätta nazistiska gatuklotter längs husväggarna. Ibland förstod vi själva när budskapet var i form av ett hakkors. Runt om i Europa växer sig partier som kallas för missnöjespartier sig starka. Liksom nazismen grundar sig deras människosyn på värderingar som gör skillnad på folk och folk.
I höstens skolval på Källängen där jag går i skola fick Sverigedemokraterna 12,3 procent av rösterna. Det är illa nog med de 12 procent partiet har i Riksdagen, men att de får ännu lite mer i skolan av framtidens vuxna är skrämmande. Ni kanske undrar hur jag relaterar det till min text om förintelsen. Jo, för även om SD inte är ett uttalat nazistiskt parti, kan en fundera över deras människosyn. Det var det nationalsocialistiska partiets människosyn i Tyskland under andra världskriget som banade väg för förintelsen.
Tanken att en viss folkgrupp försämrar samhället och bär skuld eller bör prioriteras gentemot en annan folkgrupp banar väg för främlingsfientligheten. Det är så SD resonerar om invandrare, judar, muslimer med flera. Du kanske tycker att jag överdriver, SD är ett etablerat riksdagsparti med förslag som många tror skulle leda till ett förbättrat Sverige. Men hur vet du när det har gått för långt? När ska vi ställa oss upp och säga att nu, precis nu, har SD gått över gränsen. Hur vet du att vi inte kommer att inbilla oss att askan från krematorieugnarna är snö, och inte aska av människokroppar? Såsom största delen av medelklassen gjorde i Nazityskland.
Gaskammaren i Auschwitz 1, där grupper om 800 nakna människor stängdes in i mörkret i tron om att de skulle få duscha, blev miljoner människors sista plats på jorden. De kom aldrig någonsin därifrån. De fick aldrig som jag kisa med ögonen mot solen när vi äntligen gick ut ur dödskammaren. De fick aldrig se de där höga träden som vajade svagt i vinden ute på gården. De fick aldrig igen känna att de hade ett liv som låg framför dem. Det tog mig nog allra hårdast när vi besökte Polen. Tänk att någon kan göra så mot en människa. Tänk att någon kan neka en annan människa liv.
Vi bör ha förintelsen i åtanke i samhället. Av rädsla undviker judar att berätta att de är judar. De har inte glömt förintelsen som bara är två generationer bort, de har den i färskt minne. Vi har under våren fått höra hur judar i Malmö utsatts för trakasserier, hur det till exempel skriks skällsord som ”fucking judar” efter deras Rabbi. Moskén vid Medborgarplatsen har polisbeskydd för att byggnaden inte ska, som flera gånger tidigare, vandaliseras med hakkors och annat rasistiskt klotter. Vi är inte annorlunda än de där medelklassmänniskorna som satt hemma och såg den mörka röken stiga på himlen i Tyskland på 1930-40-talet och som inte sa att nu, precis nu, är människosynen förvanskad. Jag är inte övertygad om att vi inte kommer att handla precis som de gjorde.
Det finns grupper som förnekar att förintelsen har inträffat. Flera européer röstar på främlingsfientliga partier. Människor ser inte vårt samhälles kanske mest utsatta grupp; romerna, som jämlika medmänniskor.
Henrietta Berner
Källängens skola
Iréne Borgenvik 2015-05-24 11:05
Joachim Hägg 2015-05-23 20:07
Karl Brunnberg 2015-05-23 13:59
Samuel Nudel 2015-05-23 10:47
Joachim Hägg 2015-05-22 08:33
Äta. Bo. Sevärdheter. Barn på ön. Resa till Lidingö. Fakta
Annonser från Google